En upplevelserik resa

En upplevelserik resa

11.12.2017
Efter åtta år lämnar Gunnel Gustafsson direktörsposten i NordForsk i slutet av 2017.

Gunnel Gustafsson är en öppen person. Inom en minut av vårt samtal har hon redan berättat om den viktigaste händelsen i sitt liv. Hennes språk doftar svagt av västerbottnisk myr.

— Det stämmer, säger hon, när vi kommenterar dialekten.

— Jag är född i en ort där ingen längre bor, Torrberg Norsjö, i Västerbottens inland. Min far bröt benet och kunde inte längre försörja sig på skogsarbete, så han tog familjen till metropolen Hjoggböle och där fanns det både grannar och elektricitet. Det var ingen lång resa i mil räknat men den största förändringen i mitt liv. Därifrån flyttade jag till Umeå och har sedan bott på flera andra håll i världen. Jag har fortfarande min professur på Umeå universitet. Där jag kan få låna ett rum, brukar jag tänka, säger hon.

För det är snart dags för ett nytt uppbrott. Efter åtta år som direktör för NordForsk i Oslo är åremålet, som det kallas på norska, slut. På NordForsk har hon och hennes drygt tjugo medarbetare fördelat nordiska pengar till forskning på så olika områden som neutroner och jämställdhet, utveckling i Arktis, bioekonomi och hälsa, för att nämna några. Alltid med målet att samarbetet ska ge ett nordiskt mervärde, bidra till en bärkraftig utveckling och möta globala utfordringar. Detta förutsätter kunskap av högsta kvalitet.

Vad som ger nordiskt mervärde varierar från projekt till projekt.

— Vi kan ha fem ganska likartade ansökningar när det gäller kvalitet. Då får de som satsat pengar på forskningen bedöma vad som är intressant ur ett nordiskt perspektiv. Det kan handla om vilka institutioner som samarbetar, vad nyttan bedöms att vara för framtida forskning eller mer direkt för beslutsfattare eller andra användare.

Att det nordiska forskningssamarbetet är värdefullt har konstaterats genom utvärderingar och bekräftas av forskare och forskningsmiljöer. Programstyrelseordförande för de nordiska statsministrarnas toppforskningsinitativ för klimat, energi och miljö, Rolf Annerberg, menar att den stora tillit som finns mellan nordiska länder och forskare, och den tradition vi har för att samarbeta, gör att ”resultat kan uppnås som andra regioner bara kan drömma om”.

NordForsk bildades år 2005 för att säkerställa ett effektivt forskningssamarbete i Norden och har ett årligt grundbidrag på 120 miljoner norska kronor från Nordiska ministerrådet.

— Vi är ju små, betonar hon. Men tack vare medfinansiering från länderna administrerar vi ändå en portfölj forskningsaktiviteter för ungefär 1,1 milliarder norska kronor. Eftersom våra forskningsprogram ofta sträcker sig över fyra år eller mer och utbetalas årligen så är summan inte fullt så stor som den kan tyckas.

— Vetenskapsrådet, Finlands Akademi och andra liknande institutioner disponerar givetvis medel som är mycket, mycket större. Vi är en plattform för samarbete mellan forskare i de nordiska länderna som redan visat sig kunna presentera resultat av mycket hög kvalitet. Det finns en entusiasm och vilja bland finansiärerna att ytterligare öka samarbetet. Under de senare åren har bidragen från de nationella finansiärerna i de nordiska länderna varit minst dubbelt så stort som grundbidraget från Nordiska ministerrådet.

— På NordForsk strävar vi alltid efter den forskning som har – vad kallar man det nu på svenska – en ”edge”, en spjutspets, som vill något mer och som är nydanande, säger Gunnel Gustafsson, som är van vid att arbeta med ”blandinaviska” som arbetsspråk.

Gunnel Gustafsson har arbetat med de stora övergripande frågorna, som hur forskarna ska få tillgång till data i de andra nordiska länderna:

— För bara tio år sedan var det i praktiken nästan omöjligt att skicka individdata mellan de nordiska länderna. Forskarna var tvungna att sitta på en institution i ett annat land för att kunna få tillgång till uppgifterna, säger hon.

Något Gunnel Gustafsson betonar är värdet av de nordiska registren och biobankerna. Det handlar om fem länder som kan spåra sin befolkning långt tillbaka i tiden. Personnummer infördes redan 1947 i Sverige, och i Danmark, som sista nordiska land, 1968.

— Om vi kunde gå från register för vart och ett av de nordiska länderna till analys av Norden i sin helhet med 26 miljoner invånare, skulle det bli mycket lättare att identifiera de faktorer som hänger ihop med till exempel sällsynta sjukdomar.

Ett exempel från hennes egen hemtrakt är Skelleftesjukan, eller familjär amyloidos med polyneuropati, en genetisk sjukdom som i övriga Sverige förekommer med 20 fall per miljon invånare, men som i Västerbotten förekommer med 300 fall per miljon invånare. Den leder till att levern slutar att fungera.

— Det är viktigt att skilja på öppen tillgång till data, och att få tillgång till forskningsresultat. Det senare är inte längre något stort problem, säger hon.

— Men om vi kunde slå ihop de nordiska ländernas register skulle man till exempel kunna få svar på ifall och i vilken grad det spelar roll vilken politik man har i de här länderna. Kan det till exempel spela större roll för människors hälsa och välbefinnande om de bor i norra eller södra Skandinavien än vilket land man är medborgare i?

— Nu betraktar forskarna ofta nationstillhörigheten som det som förklarar mest, den oberoende variabeln, eller orsaken till skillnaden, säger Gunnel Gustafsson.

På vissa områden samarbetar redan de statistiska centralbyråerna för att undanröja gränshindren för registersamarbete i Norden.

— Jag hoppas att detta ska breddas och fördjupas. Den nordiska ”guldgruvan” av registerdata är fortfarande underutforskad, på grund av legala, etiska, organisatoriska och tekniska hinder för att dela dessa data över gränserna. Får vi ett nordiskt registersamarbete kan vi ställa andra sorts frågor, sammanfattar hon.

Hur är det med de stora trenderna? Ligger det i tidsandan att samarbeta mer nordiskt, eller har de nordiska länderna också drabbats av att länder som Storbritannien och USA drar sig tillbaka från internationellt samarbete?

— Jag ser inget problem för det nordiska samarbetet inom forskningen. Jag tror att det snarare är så att andra länder tittar lite mer på Norden och det vi får till. Allt oftare får jag och mina medarbetare frågan ”hur bär ni er åt i Norden egentligen?”

Gunnel Gustafsson

I en nyutgiven bok ”Norden sett inifrån” sammanfattar Gunnel Gustafsson hur samarbetet utvecklats. Mycket viktigt har toppforskningsinitiativet inom klimat, energi och miljö varit.

”En viktig erfarenhet är att de nordiska länderna har visat sig ha förmåga att på kort tid organisera och få igång ett tvärsektoriellt och transnationellt forsknings- och innovationsinitiativ som levererat ny kunskap av högsta vetenskapliga kvalitet”, skriver hon.

För det handlar inte bara om att få länder att samarbeta. Det är den enklare delen. Svårare är det att få olika forskningsfält och institutioner att gå bort från det som på svenska brukar kallas för stuprörstänkandet, där beslut och kommunikation endast sker inom den egna sektorn.

Vad tror hon då det nordiska forskningssamarbetet kommer att handla om under de kommande åren?

Gunnel Gustafsson framhåller att samarbetet kommer att öka och att digital infrastruktur för forskning kommer att bli allt viktigare. Hon lyfter fram NeIC, Nordic e-Infrastructure Collaboration, som etablerades som del av NordForsk i 2012 och hade dessförinnan som sitt viktigaste uppdrag att kunna lagra och analysera data från partikelacceleratoranläggningen vid CERN i Schweiz.

— Verksamheten vid NeIC har utvidgats till andra forskargrupper än användare av CERN-data. Nu handlar det bland annat om att skydda integriteten och att garantera anonymiteten i de register som upprättas samtidigt som tillgången till data blir mer öppen. Det gäller bland annat att tekniskt kunna lagra och utväxla stora mängder sensitiva data på ett säkert sätt. Här har det skett en gigantisk utveckling, men mycket återstår ännu. Tillgång till god infrastruktur är en förutsättning för forskning av högsta kvalitet. Därför är det arbete som görs inom NeIC mycket viktigt.

— Även samarbetet över nationsgränser blir allt viktigare för förmågan att producera kunskap av högsta kvalitet och därmed förmågan att bidra till att förverkliga FN:s globala mål för hållbar utveckling i vår samtid präglad av globalisering och digitalisering. Men kunskapen måste också göras tillgänglig för användare på alla nivåer. Här måste insatserna öka för att möjliggöra en god dialog mellan forskare, näringsliv och beslutfattare i politik och förvaltning.

— Just nu har NordForsk för första gången en utlysning som är inriktad på samarbete mellan universitet snarare än mellan forskargrupper och som inte är begränsad till något visst forskningsfält. Det är en strategisk satsning som syftar till att skapa incitament för samarbete mellan universiteten i Norden. En förutsättning är att universiteten själva prioriterar och bidrar ekonomiskt till de områden de vill att vi stödjer. Kravet är att universitetens samarbete skall stå på sina egna ben efter sex år. Inte mindre än 63 ansökningar har lämnats in och de håller nu på att bedömas av experter.

Gunnel Gustafsson är själv ett exempel på de stora ändringar som skett i Norden, där kunskapstörsten bara ökar.

När hon disputerade år 1972 var det vid det relativt nya universitetet i Umeå. Innan det kom till fanns det bara fyra svenska universitet, i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm. Sedan har universiteten och högskolorna i Sverige och övriga Norden blivit många, nu är de fler än 170.

När Gunnel 1986 blev professor i statsvetenskap var hon den första kvinnan i Sverige med den titeln.

— Sedan dess har andelen kvinnor i ledande ställning vid universiteten ökat avsevärt både i Norden och i resten av världen, men utvecklingen har inte gått lika snabbt som jag och många andra skulle önska, säger hon.

Hon betonar att hennes yrkesliv varit både glädjerikt och intressant och att detta inte minst gäller åren på NordForsk.

Här har jag fått möjlighet att jobba för något som jag verkligen tror på och brinner för, nämligen nordiskt forskningssamarbete.

Yrkeslivet har ändå långt ifrån varit det viktigaste för NordForsks direktör. Västerbotten är känt i hela Norden för författare som Sara Lidman och Torgny Lindgren. Metropolen Hjoggböle med några hundra invånare, dit hon flyttade, kallas också för författarbyn. Därifrån kommer P. O. Enquist, syskonen Kurt och Anita Salmonsson och Hjalmar Westerlund.

— Intresset för litteratur och konst fick jag med modersmjölken och mitt breda kulturintresse betyder mycket för mig. Det inspirerar till nytänkande och möjliggör hisnade resor i tid och rum. De upplevelserna har också under svåra perioder i livet ökat min förmåga att skilja stort från smått och se med distans på mina egna upplevelser – ja, skratta åt min självupptagenhet.

Numera är det hennes tre barn och deras familjer med fem barnbarn som upptar mycket av fritiden. Efter sina åtta år på NordForsk hoppas hon få mer tid för att odla sin relation till naturen och till de människor som står henne nära, men samtidigt vill hon mer och säger:

Det är viktigt med balans mellan ”det lilla” livet och de större frågorna. Därför hoppas jag att, också efter åren på NordForsk, få möjlighet att bidra till samhällets utveckling på ett eller annat sätt.

 

Text: Björn Lindahl
Foto: Terje Heiestad

Artikeln har tidigare publicerats i NordForsk Magasin 2017

Nyhetsbrev

Hold deg oppdatert på nyheter om våre aktiviteter og utlysninger gjennom vårt nyhetsbrev på e-post.

Abonnér her

Facebook