Hur påverkar Europeiska unionens migrationspolitik Afrika och Mellanöstern?

Gatukonst med sloganen ”Lämna eller stanna?” målad under en av de EU-finansierade kampanjerna i Dakar. Bild: Ida Marie Savio Vammen

Händelser som 9/11, ekonomiska kriser, en generell ökad spänning i världen och framför allt den så kallad flyktingkrisen år 2015 har lett till en trend mot alltmer fokus på migrationskontroll i den internationella politiken under senaste 20–30 åren, särskilt i Europeiska unionens (EU) politik, något man kallar EU:s externaliseringspolitik.

Hur upplevs denna politik i partnerländerna i Afrika och Mellanöstern och vilka är effekterna för länderna och för migranterna, både dem som reser till Europa och de som reser inom regionerna?

De frågorna ställde sig forskarna i projektet Effects of Externalisation: EU Migration Management in Africa and the Middle East (EFFEXT).

– Vi vill veta mer om de oavsedda effekterna som den här typen politik har, men också förstå vad som fungerar som tänkt, säger Cathrine Talleraas, seniorforskare vid CMI - Chr. Michelsen Institute och projektledare för EFFEXT.

– Det är stort sett politisk enighet om att länder borde ha kontroll på sina gränser men också att man ska upprätthålla och stärka mänskliga rättigheter. Så ett policymål är att balansera dessa två och därför behöver vi veta vad som fungerar och vad inte, fortsätter hon.

Projektet är ett samarbete mellan forskare i Norge, Danmark och Storbritannien samt forskare i de länder där projektet utförde fältstudier: Ghana, Jordanien, Libanon, Libyen, Senegal och Etiopien. Tanken var att få med ett brett sampel av länder i Mellanöstern, Nordafrika och Afrika söder om Sahara eftersom alla tre regioner har olika politik och kontext gällande migration vilket påverkar vilken typ av samarbete EU har med dem. Vissa av länderna är huvudsakligen ursprungsländer, andra är transitländer och vissa är destinationsländer.

Från mobilitet och utveckling till gränskontroll

Utgångpunkten för projektet är att migration generellt är viktigt för mänsklig utveckling och samhällsutveckling. Mänsklig mobilitet möjliggör kontakt mellan regioner och arbetsmarknader och stärker dem.

– Migration är speciellt viktigt för de många utvecklingsländerna i Afrika och Mellanöstern efter som de är avhängiga av att folk kan resa till andra ställen för att arbeta och utbilda sig och skicka pengar och ny kunskap tillbaka. Dessutom har en del av länderna i Afrika och Mellanöstern en lång historia med krig och konflikter och i den kontexten är migration en anpassnings- och överlevnadsstrategi, säger Talleraas.

Men faktum är att migrationskontroll har blivit den huvudsakliga delen av EU’s migrationspolitik. I relation till Mellanöstern handlar det mest om flyktingpolitik, och i Afrika söder om Sahara om att försöka förhindra irreguljär migration in till Europa.

För att kontrollera migrationen bistår EU med att styrka kunskap och kompetens i migrationshantering hos partnerländerna. Man hjälper vid utvecklingen av nationella migrationspolicyn och regelverk, och dessutom stöder man gränskontroller på olika sätt och hjälper med retur och re-migration, framför allt i länder som gränsar till EU. Detta har haft positiva effekter såsom ökad professionalisering och mer resurser vid gränskontrollerna.

– Men man kan diskutera om det är rätt allokering av resurser att sätta dem på gränsbevakning eller om man borde prioritera annorlunda. Tidigare var det mer fokus i EU:s politik på att stärka den interna och regionala migrationen i partnerländerna med ”free mobiliy”-initiativ och liknande. För många länder skulle det vara mer gynnsamt att prioritera den här typen av stöd i stället för att lägga mest politiskt fokus på att kontrollera och reducera irreguljär migration. Ett steg i rätt riktning för EU skulle vara att se tillbaka på vad man gjorde innan den så kallade flyktingkrisen år 2015 och utgå från det, säger Talleraas.

Migrationspolitikens oönskade effekter

En del av EU:s migrationspolitik hamnar under kategorin bistånd eftersom mycket biståndsmedel används på detta. Nämligen försök att tackla ”root causes”, alltså grundorsakerna som leder till emigration från länder genom att stärka utbildningsmöjligheter till exempel.

– Tanken är att om det finns bättre utbildnings- och arbetsmöjligheter lokalt så kommer färre migrera irreguljärt till Europa. Men så lätt är det inte. Forskningen visar att stärkt ekonomi i hemlandet också ger mer resurser och kapacitet för invånarna att migrera, så för att förhindra emigration till Europa är detta nog inte den bästa metoden. Den här sortens bistånd är naturligtvis mycket viktigt lokalt, men det bör inte kopplas till ett syfte om mer migrationskontroll, säger Cathrine Talleraas.

Ett övergripande resultat av forskningen oberoende om politiken faller inom migrationskontroll eller bistånd är att den har mindre effekt än man önskar i relation till hur stora pengasummor som används för att implementera den.

Till exempel visade ett experiment i en transitregion för många migranter internt i Ghana, att informationskampanjer, som är en av många metoder för migrationshantering, inte har önskad effekt. Varken kampanjer som visar upp farorna med irreguljär migration eller de som visar upp möjligheterna med att stanna i landet har någon stor effekt på människors intentioner att migrera. Däremot visar forskningen att EU:s migrationspolitik har oavsiktliga konsekvenser.

– En sidoeffekt är att EU:s migrationspolitik skapar utmaningar för tillit, både till organisationer som jobbar med migration i länderna, men också mellan partnerländerna och EU. Framför allt är detta ett problem i samband med hur biståndsmedel allokeras och används. Det är ju inget land som tackar nej till biståndsmedel, men det kan upplevas fel om pengar som helst skulle gå till dem som behöver dem mest i stället allokeras och används till att försöka hindra migration. Det riskerar att partnerländerna mister tillit till den värdegrund som Europa kommer med och som historiskt sett varit grundlagret för denna typ av samarbete, säger Talleraas.

Vad kan EU göra för att förbättra och effektivera sin migrationspolitik?

Cathrine Talleraas rekommenderar ett ökat fokus på att möjliggöra lovliga migrationskanaler och ge mer information om hur man kan migrerar på ett lagligt sätt både till Europa och till grannländer.

– Vi ser också behov för mer kunskap och ökad förståelse för de lokala kontexterna. EU borde frångå den nuvarande ”one size fits all-approachen” för att bli effektivare i sin migrationspolitik och här spelar forskningen en viktig roll eftersom vi kan bidra med den kontextualiserade kunskapen som behövs, säger hon.

En utmaning är också att partnerländerna anser att partnerskapet med EU huvudsakligen grundar sig på europeiska politiska önskemål och i mindre grad beaktar det som partnerländerna själva anser som viktig i förhållande till migration. Bland annat hur migration kan bidra till en positiv utveckling och stabilitet i regionen.

– EU borde fokusera mer på rättigheterna kring denna politik. Många av länderna vill ha mer ägarskap och medbestämmanderätt i migrationsfrågor som berör deras land. Ökad medbestämmanderätt i partnerländerna kommer leda till mer hållbara lösningar som inkluderar lokala aktörer och behov, snarare än att åtgärderna baseras främst på europeiska politiska mål, säger Talleraas.